Han sitter där som bedövad, och själv har jag också några små ketchupfläckar. Det röda på mitt vita linne får det att se ut som om hjärtat läcker.
Eftermiddagen utvecklades sig till något som liknade ett välskrivet avsnitt i en komediserie. Vi larvade oss i parken och lekte lekar på spelat blodigt allvar med onödiga tacklingar. Jag var kanske larvigast av alla som överdrev för att jag var så rädd och trodde att mina pajaskonster kunde förhala det oundvikliga.
Jag förstår också att nästan alla innerst inne vill ha någon som vår alldeles egna medbrottsling, någon som skjutsar hem oss från flygplatsen, som gläds åt våra framgångar och håller vårt hår när vi kräks. Och ska jag vara riktigt ärlig vill jag faktiskt också ha det, alltihop antagligen, i en eller annan form. definitivt skjuts hem från flygplatsen, för en taxi från La Guardia kan gå på femtio dollar. Jag är däremot inte så mycket för Village People.
Vi skrattade så mycket att ett par människor på gatan blängde på oss som om ljudet vi get ifrån oss vore skadliga, ännu ett miljöfarligt ämne i Bronxluften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar