2014/03/23

Mar 14

Johanna Nilsson

 photo DSC_0022_zps0c157195.jpg

Hon har ett fotografiskt minne av hans hud. Vet exakt var hon har placerat de olika blommorna, som hon tror symboliserar människor han mött och som betytt eller fortfarande betyder något för honom. Katja vill tatuera in sig själv på hans bröstkorg, rakt ovanför hjärtslagen, men den platsen är redan upptagen. Hon undrar av vem och om den personen fortfarande finns kvar i hans liv.

Amanda Svensson

 photo DSC_0206_zpsf9ef4605.jpg

Svårt att säga då minnena är en aning underbart fluffiga i konturerna. Många brukar bli lite rädda för minnesluckor. Inte jag. Om man inte minns behöver man inte minnas det jobbiga heller, när man gjorde bort sej, när man var för mycket, när man var för lite.

Tänker på män. Det är en heltidssysselsättning.

Han är hennes Amerika. Det var allt jag kunde tänka. Det är så det ska vara. Kärlek ska vara som en stor, okänd kontinent. Man landstiger, och sen vill man ägna resten av sitt liv åt att bygga bo och slakta ursprungsbefolkningen.

Simon ligger på sin säng, deras säng, och längtar. Längtan är en mycket svår sak om man likt Simon tror att den är onormal och farlig. Kan påminna en del om åskspänningar. Apati och rastlöshet drar kroppen inåt och utåt samtidigt tills det bildas så mycket friktionsenergi i hjärtats kamrar att man kan starta en storskalig skogsbrand. Hade Simon bara vetat att en skogsbrand var precis vad som behövdes! Men det vet han inte. Hon har aldrig berättat nåt om det, om skogen och hur mycket hon älskar Danmarks flacka landskap.
Ja, han ligger på sängen och längtar sej tokig efter Greta. Hon borde komma vilken sekund som helst, men varje sekund är som tusen år. I det perspektivet blir längtan lång.

En sug, en törst efter det hon ser framför sej. Hennes ögon dricker och dricker och dricker, hickar och dricker. Det är inte Simon hon ser på. Det är flickorna med vit kajal innanför ögonfransarna som dansar så att de nästan tappar kläderna. Hon är en motor, de är delarna, deras rörelser är bensinen och så är allting ett kretslopp bara han står utanför.
Det är märkligt vackert.

"Jag måste till flygplatsen."
"Ja, sätt bara en signatur här... Där under krumelurerna. Tack så mycket. Jaha, du ska resa alltså, vart bär det av då grabben?"
"Tusen meter upp i luften."
"Oj, det låter högt."
"Svindlande."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar