du läste omkull mig.
för en halv sekund råkade dina fingrar röra vid mina. det räcker för att de små ljusa håren på mina armar skall ställa sig upp, som i givakt.
innan jag träffade dig visste jag knappt vad min kropp var till för. eller, ja. det är klart att jag visste på ett ungefär, jag är ju inte helt bortkopplad. jag visste att lungorna fixade andningen, att hjärtat pumpade runt blodet, att musklerna höll upp skelettet. men det här, det här andra. att pulsen plötsligt flyttas djupt ner i magen och dunkar där inne som en envis hammare och sänder ut varma svallvågor ner över låren och upp över naveln så fort de rör vid mig. eller egentligen, så fort du ser på mig. det är något nytt.
det är lite som att vräka i sig en påse chips helt själv. underbart precis just då. men efteråt. en ihållande känsla av meningslöshet. tomhet.
och han lyfte mig rakt upp och vrålade: - jag kanske inte kan lyfta dg ända upp till taket, men jag kan i alla fall bära dig hem till mig!
vet du att det är ett privilegium för mig att vara med dig, sa jag. utan dig är allting futtigt. du är det enda som är vackert i en värld full av smuts.
hon ser ut genom de stora fönstren, vippar nöjt med foten. - jag har kanske pratat lite mer om dig än vad jag borde. men det är ju så. med nya människor i ens liv, om man träffas mycket, de liksom... uppfyller en. nästan som en förälskelse.
kåthet är en biologisk grej, säger jag. men man föds inte med fjärilar i magen. och det är inte naturligt att vilja vara med en person resten av sitt liv. det är bara något som vi lärt osss för att det skulle vara så jobbigt om alla sprang runt och pippade med alla hela tiden. - så om jag längtar efter någon, om det finns någon som jag inte kan sluta tänka på och som jag vill vara nära... då är det bara inbillning? jag är alltså lurad? - ungefär så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar